söndag 20 november 2011
Sokrates 470-399 f.Kr
Delar från ett citat:
"Har för eftervärlden en egenartat dubbel existens..
Den historiske Sokrates var till yrket bildhuggare, liksom sin far.
Runt honom samlades en informell krets av lärjungar, i vilken bl.a. Platon ingick. Trots Sokrates rätt enkla sociala ställning umgicks han via dem i de aristokratiska kretsarna i Athen.
Sokrates efterlämnade inga skrifter och ingen filosofisk skola. Därför vet vi rätt lite om hans åsikter. Han undervisade dock inte i traditionell mening utan bedrev ett slags dialogpedagogik som han själv kallade maieutik, förlossningskonst. Motparten fick trassla in sig i sina motsägelser och halvheter (’’sokratisk ironi’’) innan han själv med Sokrates hjälp kunde komma till insikt om sanningen. Det står klart att Sokrates ansåg att en objektiv, kanske av gudarna upprätthållen sanning existerade och att kunskap kunde vinnas om den. Han var också i första hand moralfilosof.
Han ansåg att det i varje människa bodde en potentiell insikt om det rätta; sin egen inre röst kallade han sin daimonion, sin ’’skydds ande’’ eller ’’ledar ande’’. Den som har rätt kunskap och som lyssnar till sitt moraliska sinne kan inte handla annat än rätt, och blir därmed lycklig. I båda dessa avseenden stod Sokrates i skarp motsättning till sofisterna. Hans ifrågasättande av konventionella ’’sanningar’’ och beteendemönster kom dock allmänheten att blanda samman honom med sofisterna. I Aristofanes komedi Molnen framställs Sokrates – om av illvilja eller oförstånd vare osagt – som en karikerad sofist, en vettlös hår klyvare. På dem som kom honom nära gjorde Sokrates uppenbarligen ett djupt intryck. Platon kallade honom ’’den bästa, visaste och rättrådigaste av alla människor vi känt’’.Sokrates kom att i årtusenden personifiera visheten."
"Har för eftervärlden en egenartat dubbel existens..
Den historiske Sokrates var till yrket bildhuggare, liksom sin far.
Runt honom samlades en informell krets av lärjungar, i vilken bl.a. Platon ingick. Trots Sokrates rätt enkla sociala ställning umgicks han via dem i de aristokratiska kretsarna i Athen.
Sokrates efterlämnade inga skrifter och ingen filosofisk skola. Därför vet vi rätt lite om hans åsikter. Han undervisade dock inte i traditionell mening utan bedrev ett slags dialogpedagogik som han själv kallade maieutik, förlossningskonst. Motparten fick trassla in sig i sina motsägelser och halvheter (’’sokratisk ironi’’) innan han själv med Sokrates hjälp kunde komma till insikt om sanningen. Det står klart att Sokrates ansåg att en objektiv, kanske av gudarna upprätthållen sanning existerade och att kunskap kunde vinnas om den. Han var också i första hand moralfilosof.
Han ansåg att det i varje människa bodde en potentiell insikt om det rätta; sin egen inre röst kallade han sin daimonion, sin ’’skydds ande’’ eller ’’ledar ande’’. Den som har rätt kunskap och som lyssnar till sitt moraliska sinne kan inte handla annat än rätt, och blir därmed lycklig. I båda dessa avseenden stod Sokrates i skarp motsättning till sofisterna. Hans ifrågasättande av konventionella ’’sanningar’’ och beteendemönster kom dock allmänheten att blanda samman honom med sofisterna. I Aristofanes komedi Molnen framställs Sokrates – om av illvilja eller oförstånd vare osagt – som en karikerad sofist, en vettlös hår klyvare. På dem som kom honom nära gjorde Sokrates uppenbarligen ett djupt intryck. Platon kallade honom ’’den bästa, visaste och rättrådigaste av alla människor vi känt’’.Sokrates kom att i årtusenden personifiera visheten."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar